© copyright 2002-2009 Michael Andersson

Tomatinfo

1753 gav Linne den kultiverade tomaten namnet Solanum lycopersicum. I Sverige används idag oftast Lycopersicon lycopersicum. I The Gardeners Dictionary av Philip Miller som gavs ut 1768 döpte han tomaten till Lycopersicon esculentum. Antagligen la han till namnet esculentum för att förklara att tomaten gick bra att äta, och inte var giftig som många av tomatens släktingar. Andra namn som har förekommit är bl.a. Lycopersicon pomum amoris Mönch. Senare tids genetiska forskningar visar att Linne hade rätt i sin klassificering av tomaten. Det namn som igen blir mer och mer accepterat är Solanum lycopersicum L. (Spooner 1993) och på senare tid (Bohs and Olmstead 1997; Olmstead and Palmer 1997).

Det finns en hel del olika arter av tomater som finns i vilt tillstånd. Dom största bestånden av vilda tomater hittas i Peru men det finns vilda sorter i större delen av Sydamerika, många fynd har gjorts i Chile, Ecuador, Mexico och i andra delar av världen. Även på Galapagos Islands hittas det tomater växande i strandkanten. Många av dom vilda sorterna är kanske inte så odlingsvärda för en vanlig hobbyodlare, dom används mest för utveckling av nya tomatsorter. Universitet och fröföretag har många tusen sorters vilda tomater som är noggrant undersökta in i minsta DNA-sträng (om man kan säga så). Före 1950 så korsade dom flesta fröfirmorna fram sina egna tomatsorter och selekterade ut dom anlag som favoriserades då, det sättet var ganska tidskrävande och tog flera år med många misslyckanden. Nu för tiden sker den mesta framtagningen av nya plantor delvis under mikroskop, genom att titta på olika genetiska markörer så kan man korsa in dom anlag man letar efter, oftast handlar det om att göra en planta resistent mot vissa sjukdomar som passar ett visst odlingsområde, resistent mot vissa ogräsmedel mm. Den största försäljningen av fröer sker via några riktigt stora fröföretag och på senare år har även företag som normalt producerar kemisk tekniska produkter börjat producera frö. Det är inte så konstigt när årsomsättningen av fröer beräknas till 6-7 miljarder dollar.

Här är dom vanligaste vilda sorter som finns;
Lycopersicon cheesmanii
Lycopersicon cheesmanii f. minor
Lycopersicon chilense
Lycopersicon chmielewskii

(Lycopersicon esculentum var. cerasiforme Solanum lycopersicum var. cerasiforme L. Lycopersicon cerasiforme Dunal)

Lycopersicon hirsutum
Lycopersicon hirsutum f. glabratum
Lycopersicon parviflorum
Lycopersicon pennellii. D'Arcy Solanum pennellii Correll
Lycopersicon pennellii var. puberulum
Lycopersicon peruvianum Mill.
Lycopersicon peruvianum f. glandulosum
Lycopersicon peruvianum var. humifusum
Lycopersicon pimpinellifolium Mill. Solanum pimpinellifolium Jusl
Lycopersicon minutum

Dom sorter av vilda tomater som brukar förekomma i handeln är oftast Lycopersicon esculentum var. Cerasiforme och Lycopersicon pimpinellifolium dom vanligaste. En vanlig missuppfattning om vilda tomatsorter är att dom skulle vara busktomater och ska odlas som sådana, alla vilda sorter är av Indeterminate typ som fortsätter att växa och sätta frukt så länge vädret tillåter. Busktomater förekommer inte i vilt tillstånd om dom inte är rymlingar från någon trädgård eller inplanterade. Busktomater är inte någon gammal typ av tomat och letar man i gamla amerikanska frökataloger så börjar dom inte förekomma förrän i slutet av 1930 talet med sorter som t.ex Bison. Tomater av Indeterminate typ bör tjuvas för att ge bra med mogen frukt. Odlar du dom här sorterna 0tjuvade så får du en stor spretig buske med massor av tomater som inte hinner mogna. Tomater är perenner även om dom är kortvariga sådana och i vilt tillstånd där klimatet är milt året runt så överlever plantorna i några år.

I Sverige säger vi busktomat om låga sorter som inte behöver tjuvas, till sorter som behöver tjuvas blir det ofta, behöver bindas upp och tjuvas. Nu när vi är med i EU har det blivit lättare att importera frön och plantor från övriga EU. Nedan är dom vanligaste beteckningarna för tomater som används i en stor del av världen. Om du ska köpa tomatfrön utanför Sverige och vill ha en sort som behöver tjuvas. Då kan det vara lite lättare att säga indeterminate istället för att på knagglig skolengelska försöka förklara att du vill ha en sort som behöver tjuvas, det kan lätt missförstås.

Det finns naturligtvis många andra betäckningar lite beroende på hur sorten ska odlas och när den kan skördas mm. Ska det vara riktigt noga så delas sorterna in i nio stycken växtsätt, från låg till högväxande. Den som klassificerar olika tomatsorter tittar också på dom olika bladformerna, form och färg på tomaterna, hur tomaterna sitter i klasarna, om dom växer i klungor, fiskbensmönster mm.

Ofta görs ingen skillnad på semi/determinate och determinate eller semi/indeterminate och indeterminate på nyare sorter av tomater. Nyare sorter är oftast skräddarsydda. Utvecklarna har ofta ett stort utbud av genetiskt material från vildväxande tomatsorter att jobba med. Olika universitet och företag har tusentals sorter i sina samlingar. Vilda tomatsorter har en naturlig sjukdomsresistens som ofta används för att få fram nya sorter med bra motståndskraft mot olika sjukdomar. En del sorter har en bra resistens mot torka, bra värmetolerans (bra för växthussorter), sorter som har växt på hög höjd har en bra resistens mot kyla osv.…

Det är inte alltid man får eller har information om sorten man odlar ska tjuvas eller inte. Det är ganska lätt att se vilken sort det är man odlar redan när plantan är ganska liten genom att titta på hur många blad det finns mellan blomklasarna på själva huvudstammen. Det här är från egna observationer och om det stämmer på alla plantor vet jag inte säkert, men det har stämt hittills på dom sorter som jag har odlat.

En determinate sort har ett blad mellan blomklasarna. I enstaka fall så kan det förekomma ett bladpar mellan första och andra klasen

En Semi/determinate har två blad mellan varje blomklase. Dom förekommer som ett bladpar eller två separata blad. På en del nyare sorter så är det ibland bara ett blad mellan dom första klasarna.

En Indeterminate har oftast tre blad mellan varje blomklase. På Indeterminate sorterna så varierar det lite, ibland så är det fler än tre blad och ofta högre upp på plantan så kan det vara tre eller mindre.

Busktomat. Varje gren/stam utvecklar tre klasar med tomater och slutar sedan att växa på höjden. Många olika sorter finns; från små kompakta som inte blir högre än ca 20 -30 cm till stora buskiga plantor på ca 80 cm. Plantorna behöver ofta inte mycket stöd, en pinne som stöttar huvudstammen brukar räcka.

En busktomat där varje gren/stam utvecklar fem klasar med tomater. Sorten börjar mogna ca 10-14 dagar senare än vanlig busktomat. För bästa resultat: släpp bara fram två grenar/stammar förutom själva huvudstammen. Släpp fram en på motsatt sida ovanför den första klasen och den andra på motsatt sida ovanför den andra klasen. Tjuva (nyp av) övriga sidoskott som kommer fram i bladvecken, gallra gärna klasarna lite så får du större tomater. Ett annat sätt är att odla plantan i en nätbur. Gör en meterhög rundel av något bredmaskigt metallnät (inte hönsnät, det är för mjukt) och låt plantan växa fritt i den. OBS gör inte alla rundlar lika stora om du ska spara dom över vintern till nästa säsong. Gör dom med några cm skillnad i omkrets så dom passar in i varandra, då tar dom inte så stor plats vid lagring.

Plantan odlas med en huvudstam och alla sidoskott i bladvecken tjuvas. Plantan slutar inte att växa efter ett antal klasar utan fortsätter att sätta frukt tills frosten kommer. Plantorna kan planteras ganska tätt och tomaterna blir större och börjar mogna tidigare när inga sidoskott stjäl kraft från plantan. Om du struntar i att tjuva plantan blir det oftast en meterhög tråkig buske med lite tomater som börjar mogna ganska sent på säsongen.

Många äldre sorter vill gärna växa vidare med två huvudstammar efter första-tredje klasen, en del sorter kan odlas som en busktomat osv. I vårat klimat odlas dom bäst som indeterminate. Prova gärna att släppa fram en extra stam på motsatt sida ovanför första klasen på några plantor. Plantorna tar lite mera plats och behöver bindas upp med två pinnar som stöd. Odlar du mot en mur eller en husvägg så kan skörden bli något större.

Tjuva plantan?: Det finns två bra sätt att tjuva en tomatplanta på, den vanligaste är att nypa av alla skott i bladvecken när dom är ca 5 cm långa. På potatisbladiga och sorter där bladen sitter lite glest är det bättre att låta sidoskotten växa ut till ca 12-15 cm och nypa av skottet efter första bladparet. Fotosyntesen blir bättre och det extra bladparet hjälper till att skugga tomaterna lite mer mot solljuset. När det är semester tider lämnar många tomatplantorna som ska tjuvas utan tillsyn och kommer hem till en låg vildvuxen planta. Då är det bara att vara brutal och klippa bort alla sidogrenar så bara huvudstammen är kvar. Klipp inte av grenarna direkt mot huvudstammen som kan skadas och bli extra mottaglig för sjukdomar. Klipp av grenarna efter första eller andra bladparet där dom inte är så vedartade. Efter ca en vecka så brukar plantan ha hämtats sig och sätter igång att växa på höjden.

Varför tjuva plantan?: Alla växter är som en soldriven kemisk fabrik. Fotosyntesen, växten tar koldioxid från luften, vatten från rötterna och omvandlar det med hjälp av solljuset till kolhydrater (olika sockerarter t.ex. glykos) som växten behöver för sin uppbyggnad. Klorofyllet i bladen gör det möjligt för växten att med hjälp av solenergi avge syre till luften omkring oss.

Första tiden efter planteringen använder tomatplantan nästan all sin energi för att producera blad och sträcka på sig. Plantan blir oftast dubbelt så stor inom två veckor. Då är det som viktigast att tjuva plantan, speciellt alla sidoskott som växer fram under första blomklasen. (Om dom får växa fritt konkurrerar dom med huvudskottet som nästan stannar i tillväxt och plantan blir låg och buskig). Nu börjar plantan få en helt annan karaktär, hela plantan blir stadigare och blomklasarna växer till sig.

Efter 1-2 veckor senare är det dags att börja ge plantan stöd så den inte ramlar omkull, och tjuva alla nya sidoskott som har växt ut. Stick ner en stadig rak pinne 10-20 cm djupt på norrsidan om plantan, ca 2 fingrar ut från stammen. Längden på pinnen beror på vilken sort du odlar, oftast räcker det med 1½-2 meters pinnar. Jag använder vanlig grön bindtråd för att binda upp plantorna. Första ca 15 cm upp på stammen och sedan en under varje blomklase. Fäst inte stammen för hårt mot stödpinnen, då får du extra jobb när du måste lätta på alla fästen när stammen växer till sig. Fäst bindtråden som en åtta, först runt stammen, korsa bindtråden och fäst sen bindtråden runt stödpinnen. Se till att det finns spelrum i öglan runt stammen som den kan växa i. Bind upp plantan och tjuva alla sidoskott vartefter plantan växer. När tomaterna på första klasen börjar visa färg, klipp av bladen som är närmast marken så det blir luftigt runt stammen.

Sammanfattningsvis: Plantan ska växa med en huvudstam. Alla sidoskott som suger kraft ur plantan ska nypas av, plantan blir luftigare, tomaterna utvecklas bättre när dom slipper konkurrera med sidoskotten. Bladen torkar ut mycket fortare efter regn, vilket är viktigt från slutet av juli när luften är full av mögelsporer som kan få fäste i bladen. Plantan tar mindre plats, ger större tomater och kan planteras tätare.

Heirloom

OP

Umami